Visar inlägg från "tankar"

YOUR BODY IS A MIRACLE

Varje dag så kämpar jag med mina hjärnspöken, dels hur jag är och dels hur jag ser ut. Ibland tar dom där spökena över och jag kan inta tänka klart. Men varje dag kämpar jag med att tycka om mig själv mer och att vara stolt över min kropp, att se den som något vackert och försöka att fokusera på det som är bra och fint med den istället för allt som jag inte gillar. Jag börjar inse mer och mer att jag är inte min kropp. Jag kan inte ens räkna timmarna som jag lagt ner på att klanka ner på mig själv och tänkt så mycket dumt. Oavsett hur vi ser ut så är det ju inte där lyckan sitter, oavsett vad som står på vågen eller vilken storlek jag har så är det ju inte det som gör mig till en gladare eller lyckligare människa. Du är fin & bra precis som du är, bortse från allt ytligt med kroppen. Du är inte din kropp, du är inte heller ditt jobb och du är inte din prestation. Tänk på allt som är bra med dig och din kropp och fokusera på dom delar du gillar istället för dom du inte tycker om. Njut av livet och glöm inte bort att din kropp är ett mirakel.

16

FUCKING LYCKLIG ✨

Alltså nu sitter jag på tåget och bara känner mig så fucking lycklig!! Liksom så tacksam över livet och det jag åstadkommit och att jag lever ur huvudtaget. Tacksam för att jag lever mitt liv och inte bara exciterar. Jag har haft så tuffa dagar denna vecka, med ångest, sömnproblem och mycket konstiga tankar. Men sen nu så bara kom ett lyckorus och sköljde över hela mig. Det liksom bubblar i mig, det är väl det som är så fantastiskt med min diagnos. Att jag ena dagen kan känna mig så ensam, svag och liten. Men en annan dag kan känna mig så löjligt glad och upprymd. För det är väl precis så livet är? Upp och ner som en berg-o-dal-bana. Vi skulle inte se dom ljusa stunderna om inte dom mörka fanns. Visst? Världen är svår och den är inte den lättaste att befinna sig i eller stå ut med. Men det finns så mycket som är bra också och det gäller att se dom små stunderna, oavsett om det är ett sms från en vän, en middag med mormor, en lyckad helg eller att man klarat av jobbdagen. Se dom små grejerna och lev här & nu. För mer än så vet vi inte.

Sen så är jag extra tacksam för min bästa vän i livet, Henke. Han och jag är bara sånt jävla team. Jag kan fortfarande titta på honom och det pirrar i mig, det känns helt sjukt och overkligt att det känns såhär bra efter att ha snart varit tillsammans i 8 år. Jag känner bara wow, vi är fan magiska ihop. Allt vi skapar och skapat. Ibland behöver man påminna sig själv om alla fina människor omkring sig. Glöm inte att omge dig med människor som gör dig lycklig och inte människor du behöver imponera på.

19

3 GREJER ATT TÄNKA PÅ I VARDAGEN

Idag kom jag och tänka på lite grejer och framförallt tre punkter som är så viktiga som man vet om man gärna lätt glömmer bort. Jag tänkte att jag kunde onsdagspeppa er litegrann med dom här punkterna som jag tänkt på idag. För dom är så viktiga!

♥ TA INTE LIVET PÅ FÖR STORT ALLVAR

Exakt så! Ibland känns det som om man vill finna svar på allt i livet. Vem är jag? Vad vill jag? Vad är meningen med livet osv osv? Men livet är här och nu och på tok för kort för att hela tiden noja, undra, grubbla och bara tänka på hur allt ska vara och hur allt ska bli. Kanske finns det inget svar? Utan lev livet här och nu och ta det inte på för stort allvar, det gör inget om du inte skickade in den där deadlinen i tid, om du åt godis till frukost, missade den där feta festen eller om du inte klarade att träna 2 gånger i veckan som du lovat dig själv sen nyår. Det är liksom inte hela världen och på riktigt vad spelar vissa grejer för roll?

 ♥ STRUNTA I VAD ANDRA TYCKER & TÄNKER

Det här är något jag själv är ganska så dålig på men hela tiden försöker bli bättre på. För vad spelar det för roll vad andra tycker? Det som spelar någon roll här i världen är vad DU tycker, vad DU gillar, vad DU vill göra och vad DU känner för. Tänk hur mycket energi vi faktiskt lägger på att noja om vad folk ska tycka och tänka om allt hela tiden? Lägg den energin istället på att göra det du mår bra av och som får dig att bli glad och som ger dig energi. Gör det du vill, ha på dig dom kläder du vill ha på dig, ät den mat du gillar och bara gör det som blir bäst för dig och inte för någon annan.

 ♥ SE MÖJLIGHETER & HA RÄTT INSTÄLLNING

Det kanske är lättare sagt än gjort många gånger, jag om nån vet att man inte varje dag kan dra fram den där superpositiva inställningen varje dag och vissa dagar måste man bara få må skit och dra täcket över huvudet men inte alla dagar. Så försök dom andra dagarna att se möjligheter, var positiv och se hur du bara rockar allt. För det är tusen gånger större chans att du rockar det exakt ska göra om du tänker att du ska göra det. Försök se det bra med allt och tänk på det. För mycket här i livet handlar om inställning och hur man ser på saker och ting. Varför inte ha en jävligt skön och härlig inställning till det mesta istället för hänga läpp för allt. Allt kommer bli så mycket enklare och roligare då. Bestäm dig bara!

18

DET ÄR OKEJ ATT GÅ TILL PSYKOLOGEN!

img_6716.jpg

TA HAND OM DIG!

Idag var ju jag hos psykologen på förmiddagen, då började mina tankar att snurra kring just det. Jag tycker det är så konstigt och sjukt egentligen att det ligger så otroligt mycket skam i psykisk ohälsa och det finns så mycket som är tabu och framförallt om en så enkel grej som att gå till psykologen. Det är så skamligt för många och många är rädda att ens gå dit men framförallt att säga att man varit där. Jag förstår absolut det och har själv länge känt så,  men det är för samhället har skapat det och alltid nästan pratat om det som något skamligt. Samt pratat om det alldeles för lite. Det ska inte vara så! När jag var yngre så gick jag hos en psykolog ganska ofta, nästan 1 gång i veckan under en ganska lång tid. Jag kommer ihåg hur jag ljög för alla i klassen, sa att jag skulle till läkaren för jag hade ont i magen. Hur jag sprang in på mottagningen och gick omvägar dit för att ingen skulle se mig. För vad skulle dom tro om mig då? Om dom såg att jag gick till psykologen?Paniken/rädslan av att någon skulle få veta låg alltid där.

Vad jag vill säga till mitt 15-åriga jag och alla er andra är: det är okej, det är okej att må dåligt, det är okej att ha ångest, det är okej att gå och prata. Samt att man behöver inte heller må fruktansvärt dåligt eller ha något världsproblem för att gå till en psykolog. Alla människor är i behov av att prata, vissa mer än andra 🙂  Det är nyttigt att bolla med någon utomstående, för det ger en nya perspektiv. Visst, alla gånger är det inte skitkul och ibland hatar jag att gå dit, får ångest av bara tanken. Vad ska jag säga? Vad känner jag? Men det är väldigt sällan jag ångrat ett besök, skulle nog säga aldrig. För känslan efter är så bra och skön på något sätt. Man känner sig så mycket lättare och fri på något sätt. Det är inte heller så farligt som man tror, plus att känns hon/han inte bra så kan man bara byta till någon som passar en bättre. Kemin måste ju finnas där såklart! Jag kan lova er, det är de mest väl investerade pengarna någonsin. Man kan även få hjälp inom vården. Vart vill jag komma med detta då? Jo att var inte rädda för att söka upp en psykolog om ni funderat på det. Samt skäms för tusan inte! Det är så vanligt och tänk på att hjälpa dig själv innan du hjälper någon annan. Döm inte heller någon, för du vet inte alls vad som döljs där inne 🙂 Undrar ni något eller sådär, tveka inte på att fråga. Ni är bäst <3

 

0

ATT ALDRIG BARA KUNNA VARA.

Att vara ledig och ha ångest Efter den här resan så har jag verkligen insett hur sjukt jag har för att slappna av, det är nästan läskigt. Att man efter en vecka på Kreta kan känna att man skulle behöva ha en vecka semester efter sin ”semester” I och med mina bilder jag lägger upp så tror jag nog  många tänker att jag lever ett riktigt ”drömliv” och bara reser och har det gött hela tiden. Men denna resa som jag var på nu var absolut superhärlig till viss del men jag slappnade sällan av eller njöt särkilt mycket över att vara där just då, att vara utomlands för mig är helt klart det bästa som finns, det är få saker jag värdesätter som just att resa och upptäcka världens samtidigt som det är sådan sjuk stress för mig. Jag kan liksom få ångest för att jag t.om inte hinner fota alla looks jag vill eller hinna fota alla platser jag tänkt, att bilderna inte blir sådär bra som jag tänkt i mitt huvud att de ska bli. Att jag inte hinner uppleva allt jag vill, sola tillräckligt, njuta tillräckligt.. Ja ni fattar grejen. Jag har sådan fruktansvärd press på mig själv och är så jäkla hård mot mig själv. Under min resa på Kreta så brydde jag mig mer om att springa runt och ta bilder på allt, ladda mobilen, bli stressad av att mobilen dog, spenderade typ mer tid på att springa in och ut på hotellrummet för att ladda mobilen, redigera bilder, jobba med mailen osv och sedan efter det ligga och tänka i solstolen på att bilden jag la upp inte fick så mycket likes som jag brukade eller trodde, varför jag inte ser ut som alla andra, inte lika snygg, inte hunnit svara på alla mail och blabla listan kan göras lång samt att jag t.ex förlorade ett gäng följare under denna resan, förstår ni att när jag är utomlands med min bror och egentligen bara ska njuta av allt det där vackra och känslan att ha semester men istället är jag stressad över  att jag förlorar lite följare, stressad över allt jag ska hinna med när jag är där. Jag hör mig själv säga, ”Robert kan vi fota här, Robert kan du ta en här? Kan vi fota här innan solen går ner?”  Det är inte det att han inte gör det, han är fantastisk och så hjälpsam men som att allt enbart handlar o mig och mina sociala medier hela tiden.  Självklart vill jag ju fota och tycker det är roligt att fota när jag reser annars hade jag inte gjort det alls MEN bloggen ska uppdateras, Snapchat ska uppdateras, Instagram Story ska uppdateras, det ska fotas, det ska filmas, det ska redigeras, det ska läggas upp på rätt tider, det ska vara en bra och skön text, man ska vara snygg, man ska se perfekt ut osv.. Usch ibland blir det bara för mycket.

Jag lovade mig själv denna gång att liksom åtminstone ta en dag fri och att bara vara och inte fota, redigera, skriva,  vara kreativ eller svara på mail. Att bara vara där och att vara närvarande. Var jag det? Nej absolut inte! Nu sitter jag här och gråter och känner mig misslyckad, jag känner mig värdelös och jag känner mig besviken. Besviken på mig själv för att jag inte bara kan slappna av och umgås med min bror som en normal människa. Att jag inte bara kan njuta och andas ut ordentligt. Hade ni sett hur jag höll på nere på Kreta hade ni typ fått magkatarr av att bara titta på mig, på riktigt. Det kanske inte låter så jobbigt för er eller att ni inte förstår vad det jag faktiskt gör på mitt jobb. Jag blir bemött dagligen av människor som inte respekterar eller förstår mitt yrke. Att vara sin egna produkt, att jobba med sitt egna varumärke är skitjobbigt ibland. Du måste alltid leverera och alltid ligga på topp. Det tar även så oerhört mycket tid att jag inte tror ni förstår hur mycket vi bloggare/influencers lägger ner på våra sociala medier. Vi jobbar som tusan och det krävs mycket av oss.. Du kan heller inte sticka till Kreta och ta en vecka off, utan det är jobb konstant som gäller. Då man måste vara uppdaterad hela tiden och jobbet finns alltid tillgängligt och du har i stort sätt hela ditt jobb i telefonen. Samt att folk förväntar sig att du levererar. Jag sitter  typ med mobilen konstant och blir helt förvånad och känner mig otroligt duktig om jag inte rört den på 15 minuter.. Detta beteende är inte riktigt okej. Eller ibland men inte alltid. Varför gör jag detta då? Jo för att jag ser möjligheterna och för att för att jag älskar det jag gör , jag brinner för detta, jag älskar att kunna inspirera er, vara kreativ men ibland älskar jag mitt jobb för mycket. Jag är fortfarande för ambitiös för mitt eget bästa och har fortfarande svårt att se mina egna begränsningar. Det går ibland för långt.. När jag vill något och jag vill komma någonstans så ger jag ALLT. Jag har liksom inget stopp och det är inte heller någon annan som kan stoppa mig. Det är just den drivkraften som tagit mig dit där jag är idag och det älskar jag samtidigt som det är den som får mig att känna såhär. Att jag sitter här och gråter, känner mig stressad och då och då får en panikångest-attack och inte kunna sova om nätterna. Ibland önskar jag att jag var en vanlig människa med ett vanligt jobb och kunde åka på semester som alla andra. Andas ut och bara vara. Samtidigt som det inte är jag, jag jobbar med precis det jag vill och gör exakt det jag vill göra. Hemligehten är ju att hitta en balans i detta och jag måste bara bromsa mig själv lite oftare, hämta kraft och hitta ett lugn inom mig men det är svårt. Ni har många frågat mig hur jag mår idag sedan jag kraschade i våras och blev sjukskriven i 3 månader .. (ni kan läsa hela inlägget HÄR)

Jag är helt klart på rätt väg och påväg tillbaka men det tar tid, det tar så förbaskat lång tid att ta sig tillbaka. Jag är ju även stressad i en sådan situation också och tänker att ”Nu har jag varit utbränd, nu tar vi ett par dagar ledigt, kör lite yoga och sedan mår vi bra och är på banan igen” Det fungerar inte riktigt så .. Tyvärr! Jag mår absolut så mycket bättre idag och har ändå hittat mina signaler och känner både min kropp och hjärna så mycket bättre än vad jag gjorde då. Har även fattar många kloka beslut som jag inte gjorde då. Jag lyssnar mer på min kropp och börjat använda ordet nej och säga ifrån betydligt oftare än vad jag brukade göra, kanske dock inte tillräckligt. Jag har fortfarande så svårt med att vara dålig, jag vill vara på topp hela tiden och alltid leverera 110% och har galet hög press på mig själv.Ibland mår jag svinbra och ibland kommer dippar som dessa. Livet är så jag vet det, men vissa dagar blir det för mycket av allt även för mig.. Vissa dagar vill jag bara slita av mig håret och gråta floder.  Jag vet att jag inte är ensam om detta och jag vet att så många där ute känner igen sig i detta och därför kände jag denna söndag att det var dags för mig att skriva några rader igen för jag behöver det samt att få er att inte känna er ensamma. Hoppas ni förstod var jag ville komma med detta inlägg. Ingen av oss kan göra allt, kunna allt, ha allt, veta allt, vara med på allt. Vara glada, positiva och duktiga hela tiden. Det är inte mänskligt. Vi alla har vi våra brister, det är just det som gör oss unika. Nu ska jag torka mina tårar, lägga mig ner på soffan och försöka tänka på det bra jag åstadkommit hittills och njuta av det, att jag har ett eget företag, en framgångsrik blogg, jobbar numera som inrednings-stylist och jag och Henke har köpt vår egna lägenhet i Stockholm. Det är grejer som jag hade dödat för när jag var 15 år.. Ska faktiskt vara stolt över mig själv. Jag är sällan, är liksom aldrig nöjd, vill bara mer och mer och ta mig ännu längre, är oftast för hård mot själv, liksom trycker ner mig själv. Känner ni igen er i det? SÅ ska det inte vara, jag mår ju inte vidare direkt bättre av att göra så mot mig själv. Men jag har alltid brottas med att ha dålig självkänsla, jag jobbar på den men det är tufft, en vacker dag ska jag också ha en bra självkänsla. Däremot så har jag ett fantastiskt bra självförtroende och det har jag kommit långt på och det är väl tur det. Men det är väl just där det sitter, att jag vet vad jag kan prestera och att jag kan vara duktig och klara det  mesta om jag vill men att veta mitt egna värde hos mina nära och kära och förstå att människor älskar mig för den jag är, är något jag är mindre på. Jag tänker varje dag på att jag vill hitta en balans, struktur och ett sunt välmående. Får helt enkelt låta det ta tid, många säger åt mig att varva ner,  släppa mobilen, ta det lugnt, var bara mig själv, läsa en bok osv. Helt ärligt så vet jag knappt hur man går till väga. Jag har alltid haft svårt att slappna av och släppa ALLT helt och hållet. Jag vet att man måste kunna det om man ska komma någonstans här i livet. Det är A och O att kunna göra det .. Något som ofta slår mig är också Det är också hur sjukt samhället ser ut idag med alla sociala medier, press och det tuffa klimatet vi lever i och hur mycket vi mäts i likes, oavsett om vi är bloggare eller privatpersoner, absolut det är jättekul ibland (mestadels) det är trots allt mitt jobb och vi alla jagar de där likes’en både jobbmässigt och privat men vissa dagar spyr jag på det. Vem bryr sig egentligen? Livet är mer så, vi är mer än så.  Vi alla är bara människor vare sig du får tre likes eller 498978 likes. Kom ihåg det ni är inte er likes, ni är inte er prestation. NI är NI och låt ingen ta ifrån er det .Jag vill inte heller ha någon klapp över axeln över detta inlägg utan ville bara visa att jag är  bara en människa och ibland blir det för mycket för mig också. Hoppas ni förstår! Tack för ni finns, jag är så jäkla tacksam att ha er och hoppas ni ser mig för den jag är,  jag är Rebecca och jag är inte min prestation ♡ 

0