Visar inlägg från "tankar"

DET ÄR OKEJ ATT GÅ TILL PSYKOLOGEN!

img_6716.jpg

TA HAND OM DIG!

Idag var ju jag hos psykologen på förmiddagen, då började mina tankar att snurra kring just det. Jag tycker det är så konstigt och sjukt egentligen att det ligger så otroligt mycket skam i psykisk ohälsa och det finns så mycket som är tabu och framförallt om en så enkel grej som att gå till psykologen. Det är så skamligt för många och många är rädda att ens gå dit men framförallt att säga att man varit där. Jag förstår absolut det och har själv länge känt så,  men det är för samhället har skapat det och alltid nästan pratat om det som något skamligt. Samt pratat om det alldeles för lite. Det ska inte vara så! När jag var yngre så gick jag hos en psykolog ganska ofta, nästan 1 gång i veckan under en ganska lång tid. Jag kommer ihåg hur jag ljög för alla i klassen, sa att jag skulle till läkaren för jag hade ont i magen. Hur jag sprang in på mottagningen och gick omvägar dit för att ingen skulle se mig. För vad skulle dom tro om mig då? Om dom såg att jag gick till psykologen?Paniken/rädslan av att någon skulle få veta låg alltid där.

Vad jag vill säga till mitt 15-åriga jag och alla er andra är: det är okej, det är okej att må dåligt, det är okej att ha ångest, det är okej att gå och prata. Samt att man behöver inte heller må fruktansvärt dåligt eller ha något världsproblem för att gå till en psykolog. Alla människor är i behov av att prata, vissa mer än andra 🙂  Det är nyttigt att bolla med någon utomstående, för det ger en nya perspektiv. Visst, alla gånger är det inte skitkul och ibland hatar jag att gå dit, får ångest av bara tanken. Vad ska jag säga? Vad känner jag? Men det är väldigt sällan jag ångrat ett besök, skulle nog säga aldrig. För känslan efter är så bra och skön på något sätt. Man känner sig så mycket lättare och fri på något sätt. Det är inte heller så farligt som man tror, plus att känns hon/han inte bra så kan man bara byta till någon som passar en bättre. Kemin måste ju finnas där såklart! Jag kan lova er, det är de mest väl investerade pengarna någonsin. Man kan även få hjälp inom vården. Vart vill jag komma med detta då? Jo att var inte rädda för att söka upp en psykolog om ni funderat på det. Samt skäms för tusan inte! Det är så vanligt och tänk på att hjälpa dig själv innan du hjälper någon annan. Döm inte heller någon, för du vet inte alls vad som döljs där inne 🙂 Undrar ni något eller sådär, tveka inte på att fråga. Ni är bäst <3

 

ATT ALDRIG BARA KUNNA VARA.

Att vara ledig och ha ångest Efter den här resan så har jag verkligen insett hur sjukt jag har för att slappna av, det är nästan läskigt. Att man efter en vecka på Kreta kan känna att man skulle behöva ha en vecka semester efter sin ”semester” I och med mina bilder jag lägger upp så tror jag nog  många tänker att jag lever ett riktigt ”drömliv” och bara reser och har det gött hela tiden. Men denna resa som jag var på nu var absolut superhärlig till viss del men jag slappnade sällan av eller njöt särkilt mycket över att vara där just då, att vara utomlands för mig är helt klart det bästa som finns, det är få saker jag värdesätter som just att resa och upptäcka världens samtidigt som det är sådan sjuk stress för mig. Jag kan liksom få ångest för att jag t.om inte hinner fota alla looks jag vill eller hinna fota alla platser jag tänkt, att bilderna inte blir sådär bra som jag tänkt i mitt huvud att de ska bli. Att jag inte hinner uppleva allt jag vill, sola tillräckligt, njuta tillräckligt.. Ja ni fattar grejen. Jag har sådan fruktansvärd press på mig själv och är så jäkla hård mot mig själv. Under min resa på Kreta så brydde jag mig mer om att springa runt och ta bilder på allt, ladda mobilen, bli stressad av att mobilen dog, spenderade typ mer tid på att springa in och ut på hotellrummet för att ladda mobilen, redigera bilder, jobba med mailen osv och sedan efter det ligga och tänka i solstolen på att bilden jag la upp inte fick så mycket likes som jag brukade eller trodde, varför jag inte ser ut som alla andra, inte lika snygg, inte hunnit svara på alla mail och blabla listan kan göras lång samt att jag t.ex förlorade ett gäng följare under denna resan, förstår ni att när jag är utomlands med min bror och egentligen bara ska njuta av allt det där vackra och känslan att ha semester men istället är jag stressad över  att jag förlorar lite följare, stressad över allt jag ska hinna med när jag är där. Jag hör mig själv säga, ”Robert kan vi fota här, Robert kan du ta en här? Kan vi fota här innan solen går ner?”  Det är inte det att han inte gör det, han är fantastisk och så hjälpsam men som att allt enbart handlar o mig och mina sociala medier hela tiden.  Självklart vill jag ju fota och tycker det är roligt att fota när jag reser annars hade jag inte gjort det alls MEN bloggen ska uppdateras, Snapchat ska uppdateras, Instagram Story ska uppdateras, det ska fotas, det ska filmas, det ska redigeras, det ska läggas upp på rätt tider, det ska vara en bra och skön text, man ska vara snygg, man ska se perfekt ut osv.. Usch ibland blir det bara för mycket.

Jag lovade mig själv denna gång att liksom åtminstone ta en dag fri och att bara vara och inte fota, redigera, skriva,  vara kreativ eller svara på mail. Att bara vara där och att vara närvarande. Var jag det? Nej absolut inte! Nu sitter jag här och gråter och känner mig misslyckad, jag känner mig värdelös och jag känner mig besviken. Besviken på mig själv för att jag inte bara kan slappna av och umgås med min bror som en normal människa. Att jag inte bara kan njuta och andas ut ordentligt. Hade ni sett hur jag höll på nere på Kreta hade ni typ fått magkatarr av att bara titta på mig, på riktigt. Det kanske inte låter så jobbigt för er eller att ni inte förstår vad det jag faktiskt gör på mitt jobb. Jag blir bemött dagligen av människor som inte respekterar eller förstår mitt yrke. Att vara sin egna produkt, att jobba med sitt egna varumärke är skitjobbigt ibland. Du måste alltid leverera och alltid ligga på topp. Det tar även så oerhört mycket tid att jag inte tror ni förstår hur mycket vi bloggare/influencers lägger ner på våra sociala medier. Vi jobbar som tusan och det krävs mycket av oss.. Du kan heller inte sticka till Kreta och ta en vecka off, utan det är jobb konstant som gäller. Då man måste vara uppdaterad hela tiden och jobbet finns alltid tillgängligt och du har i stort sätt hela ditt jobb i telefonen. Samt att folk förväntar sig att du levererar. Jag sitter  typ med mobilen konstant och blir helt förvånad och känner mig otroligt duktig om jag inte rört den på 15 minuter.. Detta beteende är inte riktigt okej. Eller ibland men inte alltid. Varför gör jag detta då? Jo för att jag ser möjligheterna och för att för att jag älskar det jag gör , jag brinner för detta, jag älskar att kunna inspirera er, vara kreativ men ibland älskar jag mitt jobb för mycket. Jag är fortfarande för ambitiös för mitt eget bästa och har fortfarande svårt att se mina egna begränsningar. Det går ibland för långt.. När jag vill något och jag vill komma någonstans så ger jag ALLT. Jag har liksom inget stopp och det är inte heller någon annan som kan stoppa mig. Det är just den drivkraften som tagit mig dit där jag är idag och det älskar jag samtidigt som det är den som får mig att känna såhär. Att jag sitter här och gråter, känner mig stressad och då och då får en panikångest-attack och inte kunna sova om nätterna. Ibland önskar jag att jag var en vanlig människa med ett vanligt jobb och kunde åka på semester som alla andra. Andas ut och bara vara. Samtidigt som det inte är jag, jag jobbar med precis det jag vill och gör exakt det jag vill göra. Hemligehten är ju att hitta en balans i detta och jag måste bara bromsa mig själv lite oftare, hämta kraft och hitta ett lugn inom mig men det är svårt. Ni har många frågat mig hur jag mår idag sedan jag kraschade i våras och blev sjukskriven i 3 månader .. (ni kan läsa hela inlägget HÄR)

Jag är helt klart på rätt väg och påväg tillbaka men det tar tid, det tar så förbaskat lång tid att ta sig tillbaka. Jag är ju även stressad i en sådan situation också och tänker att ”Nu har jag varit utbränd, nu tar vi ett par dagar ledigt, kör lite yoga och sedan mår vi bra och är på banan igen” Det fungerar inte riktigt så .. Tyvärr! Jag mår absolut så mycket bättre idag och har ändå hittat mina signaler och känner både min kropp och hjärna så mycket bättre än vad jag gjorde då. Har även fattar många kloka beslut som jag inte gjorde då. Jag lyssnar mer på min kropp och börjat använda ordet nej och säga ifrån betydligt oftare än vad jag brukade göra, kanske dock inte tillräckligt. Jag har fortfarande så svårt med att vara dålig, jag vill vara på topp hela tiden och alltid leverera 110% och har galet hög press på mig själv.Ibland mår jag svinbra och ibland kommer dippar som dessa. Livet är så jag vet det, men vissa dagar blir det för mycket av allt även för mig.. Vissa dagar vill jag bara slita av mig håret och gråta floder.  Jag vet att jag inte är ensam om detta och jag vet att så många där ute känner igen sig i detta och därför kände jag denna söndag att det var dags för mig att skriva några rader igen för jag behöver det samt att få er att inte känna er ensamma. Hoppas ni förstod var jag ville komma med detta inlägg. Ingen av oss kan göra allt, kunna allt, ha allt, veta allt, vara med på allt. Vara glada, positiva och duktiga hela tiden. Det är inte mänskligt. Vi alla har vi våra brister, det är just det som gör oss unika. Nu ska jag torka mina tårar, lägga mig ner på soffan och försöka tänka på det bra jag åstadkommit hittills och njuta av det, att jag har ett eget företag, en framgångsrik blogg, jobbar numera som inrednings-stylist och jag och Henke har köpt vår egna lägenhet i Stockholm. Det är grejer som jag hade dödat för när jag var 15 år.. Ska faktiskt vara stolt över mig själv. Jag är sällan, är liksom aldrig nöjd, vill bara mer och mer och ta mig ännu längre, är oftast för hård mot själv, liksom trycker ner mig själv. Känner ni igen er i det? SÅ ska det inte vara, jag mår ju inte vidare direkt bättre av att göra så mot mig själv. Men jag har alltid brottas med att ha dålig självkänsla, jag jobbar på den men det är tufft, en vacker dag ska jag också ha en bra självkänsla. Däremot så har jag ett fantastiskt bra självförtroende och det har jag kommit långt på och det är väl tur det. Men det är väl just där det sitter, att jag vet vad jag kan prestera och att jag kan vara duktig och klara det  mesta om jag vill men att veta mitt egna värde hos mina nära och kära och förstå att människor älskar mig för den jag är, är något jag är mindre på. Jag tänker varje dag på att jag vill hitta en balans, struktur och ett sunt välmående. Får helt enkelt låta det ta tid, många säger åt mig att varva ner,  släppa mobilen, ta det lugnt, var bara mig själv, läsa en bok osv. Helt ärligt så vet jag knappt hur man går till väga. Jag har alltid haft svårt att slappna av och släppa ALLT helt och hållet. Jag vet att man måste kunna det om man ska komma någonstans här i livet. Det är A och O att kunna göra det .. Något som ofta slår mig är också Det är också hur sjukt samhället ser ut idag med alla sociala medier, press och det tuffa klimatet vi lever i och hur mycket vi mäts i likes, oavsett om vi är bloggare eller privatpersoner, absolut det är jättekul ibland (mestadels) det är trots allt mitt jobb och vi alla jagar de där likes’en både jobbmässigt och privat men vissa dagar spyr jag på det. Vem bryr sig egentligen? Livet är mer så, vi är mer än så.  Vi alla är bara människor vare sig du får tre likes eller 498978 likes. Kom ihåg det ni är inte er likes, ni är inte er prestation. NI är NI och låt ingen ta ifrån er det .Jag vill inte heller ha någon klapp över axeln över detta inlägg utan ville bara visa att jag är  bara en människa och ibland blir det för mycket för mig också. Hoppas ni förstår! Tack för ni finns, jag är så jäkla tacksam att ha er och hoppas ni ser mig för den jag är,  jag är Rebecca och jag är inte min prestation ♡ 

#UTMATTAD

rebeccabanner

Hej mina fina! Många utav er har nog läst mitt inlägg om min utmattning. Det var många som blev berörda och inlägget uppmärksammades av många. För mig är det viktigt att inspirera att sprida mitt ord att utnyttja mina sociala kanaler till att hjälpa och finnas där för andra.  Just nu ligger det en känslosam artikel uppe med mig på Amelia.se där du kan läsa en del av min story. HÄR kan du läsa om det. Jag hoppas verkligen att jag inspirerar andra med detta och hjälper andra att andas ut. Glöm inte att vara rädda om varandra och glöm inte att inget jobb i världen är värt att gå in i väggen för. Du har bara ett liv och en kropp, man glömmer gärna bort det. In och läs och kommentera gärna vad ni tyckte om artikeln? Massor av kärlek från mig! 

25 ÅR GAMMAL & UTBRÄND

Från toppen till botten! 25 år gammal, bosatt  i Stockholm, jobbar som modebloggare & Social Media Manager, drömjobbet enligt många. Bor i en fin lägenhet, har en fantastisk pojkvän, underbara vänner, härlig familj, bra inkomst, driver en framgångsrik blogg och reser en hel del. Men vad spelar allt detta för roll om man ändå inte mår bra eller hinner njuta av det? Det spelar ingen roll hur fantastiskt allt verkar vara på utsidan då insidan ser helt annorlunda ut… Det jag vill komma till är att döm ingen efter hur den ser ut eller hur den verkar att ha det utåt, för ni har ingen aning om vad som gömmer sig där inne..
 ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Det hela började med en svimning. Jag klappade ihop på vardagsrumsgolvet en tisdag, vaknade upp likblek, kallsvettig, illamående och svagare än någonsin. Kroppen hade fått nog, efter flera månaders tid med jobb från morgon till natt, 4 timmars sömn, inte mycket mat och knappt vätska i kroppen så sa kroppen nej. Jag fick åka in akut till S:t Görans sjukhus där jag blev rödmarkerad och de tog hand om mig på 10 minuter. Jag hade gått många dagar och slarvat med mat och många dagar som varit tuffare än andra, men att svimma för mig var något som inte tillhörde vanligheten.. Det var då jag insåg att något inte stod rätt till. Efter det började det bli värre och värre.. ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
jag kände inte igen mig själv, jag mådde illa, hade ångest upp över öronen, ingen aptit, glömde saker, glömde t.om min portkod, glömde äta, sov dåligt, oroade mig mycket, hade ingen motivation, ingen inspiration, hjärnan var tom och full på samma gång. Jag förstod att något inte stod rätt till, jag tog mig då till läkarn och hon gjorde sin bedömning ganska kvickt. Sjukskriven i 8 veckor för svår depression och utbrändhet. Jag stod där gråtandes och helt chockad med ett läkarintyg, precis blivit tillfrågad om antidepressiva och fått remiss hos en psykolog… ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Till en början förstod jag inte, för utbrändhet smyger sig på och jag förstod inte vad som höll på att hända. Jag bet ihop, pressade mig själv ännu hårdare. Det vara bara att orka, det är så jag funkar. Jag kör på och kör på tills jag stupar. Jag vill så mycket, har sådant driv och höga krav på mig själv och ser inte mina egna begränsningar. Jag tog aldrig mig själv på allvar, det vara bara le och tuta på! Men för varje dag som gick så blev jag bara sämre och sämre och jag fortsatte och pressa mig själv till det yttersta… Men tillslut sa mina närmsta ifrån och det var dags att börja ta tag i sig själv och för en gångs skull lyssna på kroppen. ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀
Att jag som orkade allt, hade drömjobbet, älskar att blogga, vara kreativ, springa på event, hänga med bästa vänner, träna, leva livet, inte skulle få jobba mer och inte vara lika aktiv var som ett skämt. Att jag som 25 åring skulle gå in i väggen fanns inte… Jag förstod inte, läkaren sa att jag inte får röra mitt jobb, inte ens gå in på min jobbmail. Va? sa jag, men jag jobbar alltid när jag är sjuk, har ett jobb som även behöver göras då. Då sa hon till mig, Ja men denna gång kan du inte det, du är sjuk, du är utbränd, du får inte jobba. ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Det var så sjukt svårt för mig att inse att jag inte skulle få jobba mer just nu, att jag inte längre kunde. Att jag skadat hjärnan så pass mycket att den inte orkade mer. Jag tänkte att detta händer inte mig. Jag har jobbat sedan jag var 14 år. Senaste åren, framförallt  senaste året har jag i princip jobbat från morgon till natt varje dag, inte sett skillnad på privat och jobb.. Jag har jobbat med två heltidsjobb samtidigt.. jag driver eget företag och gör frilansjobb utöver det. Jag jobbade alltid, och då menar jag alltid. Jag drömde om jobbet, drömde om kollegorna, drömde om möten och deadlines. Jag pratade ständigt om mitt jobb och mina utmaningar. Många frågade mig, hur orkar du allt? Hur hinner du med allt? Det gjorde jag, men det är svårt att hinna med allt utan att något annat får lida.. Antingen tar familj, vänner, fritid, träningen stryk eller så är det kroppen som tar den stora smällen. I mitt fall var det kroppen.. Jag hann alltid med allt men det var också till kostnad av min kropp.. Det var min hälsa, kropp och psyke som fick lida. ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
När jag tittade närmare på mitt läkarintyg,  så började jag inse varför jag hade haft alla symtom senaste tiden.. Varför jag mått som gjort. Jag vaknade upp ur min lilla bubbla ..
  • Symtom som jag haft/har under min utmattning:
  • – Mycket mer aggressiv än vanligt, kan få raseriutbrott på småsaker jag annars inte ens skulle reagera på. Jag blir mer arg än vanligt.
  • – Minnesluckor. Skriver jag inte upp vad jag gör eller vad jag gjort så glömmer jag bort det. Det kan vara småsaker till stora saker. Kan t.ex glömma bort vad jag har gjort förra veckan. Jag lovar att göra saker, men sen glömmer jag bort det lika snabbt som jag lovat det. Inte för att jag inte vill göra det, utan för att jag bara glömmer bort vad jag sagt. Jag glömde och glömmer även viktiga saker som att äta och dricka vatten.
  • – Allt jag gör eller ska göra blir till ett stort projekt. Det kan vara som en så simpel sak som att betala en räkning eller diska en tallrik. Det blir helt oöverstigligt och jag orkar inte helt enkelt att genomföra det. En sådan grej kan leda till en panikångest-attack.
  • – Tiden. Jag är helt förvirrad vad det gäller tid, datum, dagar och veckor. Jag hade ingen koll på vad det är för datum, och glömmer lätt bort.
  • – Nedstämd och gråtattacker. Jag bryter ihop och gråter för minsta lilla grej. Får ofta gråtattacker och kan gråta hejdlöst i timmar. Det är så många nätter som jag gråtit mig själv till sömns. Jag har även varit väldigt nedstämd, inte haft någon livslust. Varit allmänt deppig och känt mig väldigt tom. Vem är jag och vad vill jag?
  • – Ångest. Jag hade och har en fruktansvärd ångest, som kommer krypandes när man minst anar. Ångest är oerhört svårt att förklara för människor som inte varit med om det själva. Många frågar men vad är du ledsen för? Eller vad har du gjort för att få ångest? Men den kommer som ett brev på posten. Jag brukar beskriva den som en springande råtta i kroppen, som springer och springer. Man vill gärna kliva ur sin egna kropp.. Viss ångest är svårare än andra men det värsta är panikångest-attackerna. När man både gråter, skriker, har svårt att andas och hjärtat sitter i halsen. Det är hemskt, för mig är det som värst på kvällarna och nätterna. Då kommer ofta den där ångesten och jag kan ligga timmar i sängen och bara titta, titta upp i taket eller in i väggen. Vidrigt! ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Det är läskigt att inse hur sjuk man är och att kroppen och hjärnan inte är riktigt frisk. Att man har gått från att ha 10 bollar i luften samtidigt på en dag till att glömma bort vilken tid man ska till läkarn eller komma hem med halva inköpslistan från affären och inte hantera vardagslivet längre… Allt tar längre tid och minsta lilla distraktion kan få en att glömma allt.. ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀⠀⠀ ⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀
Att ett jobb som man trott är ens drömjobb leder till detta.. Oavsett hur roligt det är, det är inget jobb i världen som är värt att gå in i väggen för. Det är ingen som kommer tacka dig när du gått in i väggen. Jag ville bara att ni ska veta, jag har snart varit sjukskriven i 3 månader. Det har varit ett helvete samtidigt som det har varit skönt att bara vara.. Att få andas, att få känna, att få tycka, att få hjälp och att ta beslut jag vill. Att få umgås med människor som betyder, människor som ger mig energi. Att bara få vara Rebecca. Jag kämpar fortfarande och jag har en lång väg kvar, men jag är påväg och jag ska kämpa. Men det är så mycket som jag bråttas med i min lilla hjärna.. Vissa dagar är fortfarande superjobbiga, meningslösa och värdelösa och andra dagar är lättare och bättre. Men nu har jag fått hjälp, allt kommer bli bra en dag. Jag har gått från botten, till toppen och så botten igen. Men nu vill jag till toppen och dit ska jag. Men jag ville bara att ni skulle få veta Tjockt svart hjärta️ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀
Samt att jag vill bidra till att denna värld inte är perfekt, den kan vara förjävlig. Jag är inte perfekt, jag har inget perfekt liv och det har ingen. Samt ta hjälp, det finns hjälp att få och var inte rädd för det. Ta hjälp innan det är försent! Psykisk ohälsa är värre än fysisk tyvärr. Jag är också förbaskat trött på all skam/tabu som finns mot psykisk ohälsa. Vi måste våga prata om det. Det är inget fel, det är otroligt vanligt. Men det blir fel
om vi aldrig pratar om det. Som när jag ska till psykologen säger jag ibland att jag ska till läkarn. Då är det fan fel i samhället. Ingen ska behövas skämmas. Att vara sjuk i hjärnan är precis som alla andra fysiska sjukdomar fast på ett annat sätt. Bara för det inte syns betyder det inte att man mår bra, det är oftast de som verkar må som bäst som mår som sämst. Så döm ingen utan att du känner någon! Jag vill bara visa på hur det kan bli om man inte tar hand om sig själv eller glömmer bort sig själv. Men jag fortsätter att kämpa och jag kommer klara det! Så snälla gör inte som jag, TA HAND OM DIG, LYSSNA PÅ DIN KROPP. DU HAR BARA ETT LIV OCH EN KROPP. Gör det som får dig att må bra, som får dig glad och jobba inte ihjäl dig för det är inte värt det och umgås bara med människor som får dig att må bra som ger energi och inte tar energi. Tack för ni finns Tjockt svart hjärta️ ⠀⠀⠀⠀

I PROMISE YOU

   

  

 

Jag vill ge er mer, jag vill ge er mer av mig! Fan förlåt på riktigt att jag inte varit så personlig på senaste tiden. Men å andra sidan så är livet så också. Aldrig jobbat så mycket som jag gör nu. Men från och med nu ska jag börja skriva lite mer persobligt och framför lite längre inlägg. För det märker jag att ni gillar, alla mina riktigt personliga inlägg är de mest lästa och fått flest kommentarer. Vilket jag förstår, jag älskar när folk är personliga och man ”lär känna” bloggaren genom att bara läsa vad hon/han skriver. Dock är det stor skillnad på personlig och privat. Föresten så vill jag börja köra mer rörlig material, tänk att jag bloggat i 7 år och många utav er vet knappt vad jag har för röst haha? Hur sjukt är inte det? Många kommer få en chock, så mörk och hes röst. Dags för lite ändringar framöver =) Vill verkligen göra bloggen till det bästa. Är det föresten några som hänger kvar som varit med sedan start? Vore så roligt att veta!