MINA TVÅ ÖVERFALL #metoo

När jag hör steg bakom mig så blir jag livrädd, när jag går ensam i mörkret är jag livrädd, när jag är ute och dansar är jag rädd, när jag ska åka tunnelbana är jag rädd, när jag ska åka taxi är jag rädd och när jag ska åka hem sent på kvällarna är jag livrädd. Jag tror många kvinnor känner igen sig i detta. Att hela tiden vara rädd, rädd att någon ska ta på en, rädd att någon ska ta makten över ens egna kropp.

Jag har alltid varit ganska tuff av mig, det fanns inte mycket som gjorde mig rädd. Jag kunde gå hem ensam på nätterna, t.om så tuff med mycket att pappa alltid sa när jag var mindre att jag skulle bli polis när jag blir stor. Känslan och rädslan av att det skulle kunna hända något fanns inte riktigt där som nu.

Tills jag blev överfallen två gånger, den första gången var i Turkiet. Jag och mina bästa vänner var ute och festade och vi var på en klubb, dansade och hade kul. Ett utav ställena hade skumparty vilket vi då tyckte var ganska fett men idag får jag rysningar jag bara ser skum. Där står jag och dansar, har kommit ifrån mina vänner. Jag märker hur en kille kommer närmare och närmare, han trycker sig mot mig, håller fast mig och stoppar ner hans hand innanför mina trosor, den paniken och den känslan är så vidrig att jag bara gråter av att skriva dessa rader, han står bakom och fortsätter medans jag skriker och försöker komma loss, ju mer jag skriker ju mer skrattar han, han skrattar i mitt öra nära och med ett sånt där hånfullt och äckligt skratt. Skummet är ivägen, musiken spelas högt. Ingen ser mig och ingen hör mig. Vilket han uttnyttjade.

Efter ha kämpat mot hans starka grepp så kommer jag äntligen loss från honom & mina vänner hittar mig igen panikslagen, gråtfärdig, blöt av allt skum och stel som pinne efter vad som precis hänt. Att är ganska svart därefter. Det jag kommer ihåg är att jag står i duschen på vårt hotellrum i Turkiet och mina vänner försöker tvätta mig ren, men jag känner mig aldrig ren ovsett hur mycket vattnet spolas. Jag kände sådan skam, kände mig äcklig och smutsig. Jag har fullständig panik och förstår inte vad som hänt. Mina vänner håller om mig och försöker lugna mig. Jag kommer ihåg hur jag själv tog på mig händelsen. Trots att idag några år senare förstår jag det absolut inte var mitt fel. Men det kändes så då och jag drömmer fortfarande ibland mardrömmar om hans skratt, hans vidriga skratt och att han njöt medans jag var fullkomligt livrädd.

Andra gången det hände så var jag & en vän påväg hem från krogen. Vi båda följde varandra så ingen skulle behöva gå själv hem. Det älskar jag oss tjejer för, att vi är måna om varandra och alltid ser till att ingen går ensam. Vi gick snabbt och tittade bak ofta, men allt verkade lugnt. Precis när vi vinkat hejdå och jag kommer innanför min port så känner jag YES, jag klarade mig denna kväll, det är lugnt, jag är snart hemma och jag blev inte våldtagen eller antastad ikväll. Men precis innan jag ska öppna dörren till vårt trapphus så ropar en man vid den stora grinden, ”Hallå, jag har glömt nyckeln, skulle du kunna komma och öppna?” För jag bor här” Jag var rätt nyinflyttad då och man känner ju inte igen alla som bor i sitt trapphus direkt. Så jag tänkte stackarn, klart jag kommer och öppnar åt honom. Vet ju hur själv hur ofta jag glömmer saker och framöfrallt nycklar, så jag trippar bort i mina klackar mot mannen och öppnar. Det skulle jag inte gjort. Mannen går fort efter mig, jag börjar få lite smått panik, han kommer närmar och närmar, han tar tag i mig bakifrån och trycker upp mig mot väggen och säger ” kyss mig, ta på mig” jag har sån fruktansvärd panik och jag vet att jag bara säger att jag vill inte, han håller fast mig och börjar ta på mig och hotar mig med något, här är det också ganska svart. Efter ett tag så lyckas jag slita mig loss men kommer ihåg att jag fick kämpa länge för att komma loss, jag bodde två trappor upp och sprang det fortaste jag någonsin har sprungit,jag visste inte om han var bakom big, jag vågade inte ens kolla bak för att var rädd att tappa fart. Men jag kommer upp till lyan och försöker sätta i nyckeln, men är så stressad och hjärtat slår så jävla fort och adrenalinet bara pumpar. Henke vaknar och tror att det är inbrott för att jag var så våldsam med nyckeln, jag kommer in och jag kommer in ensam. Henke försöker få ur mig några ord och försöker förstå vad som precis hänt. Men inget kommer ur mig, jag bara gråter och här efter är det mesta svart. Senare under natten kommer jag ihåg att det sitter poliser i mitt vardagsrum och dagen efter var jag med i tidningen under rubriken ” Kvinna, överfallen i sin egna port”

Det var då allt förstördes som jag försökt bygga upp efter händelsen i Turkiet. Att detta dessutom händer på min innergård, innanför min port till mitt hem. Då rasade allt. Jag kommer ihåg allt som det vore igår samtidigt som allt känns svart och luddigt. Att jag inte ens kunde få känna trygghet när porten/gallret stängdes där jag bor.

Detta är ett par år sedan men dessa händelser sitter djupt i mig och tårarna rinner nedanför mina kinder när jag skriver detta. Dels för det jag varit med om, rädslan jag bär med mig nästan varje dag. Rädslan över att det ska behöva vara såhär, att vi kvinnor ska vara rädda och ses som vandrande objekt. Det är inte okej, ingen ska behöva vara med om detta. Jag är tacksam och glad att jag slet mig loss båda gångarna men tanken av att det skulle kunna gå ännu längre eller tanken av det blir en tredje gång och att den gången kanske det skulle kunna bli ännu värre. Den paniken kan jag inte ens sätta ord på.

Jag hatar att dom två männen förstört mitt liv, att dom förstört mitt inre. Jag hatar att varje gång jag sätter mig i en taxi så sätter jag mig alltid längst bak, trots att det är dagtid. För jag är rädd, rädd att bli antastad. Så fort jag går hem och en man går bakom mig så får jag panik. Jag hatar att vara så misstänksam mot alla och jag hatar att behöva känna mig fördomsfull för att jag är rädd. Att kvinnor ska behöva känna såhär är sjukt. Detta måste få ett stopp. Jag tycker detta är så fruktansvärt hemskt och önskar att vi kvinnor en dag inte behöver vara rädda. Våra kroppar är våra kroppar. MIN KROPP ÄR MIN!

0

19 reaktioner på “MINA TVÅ ÖVERFALL #metoo”

  • Desirée skriver:

    Blir så så ledsen och framförallt arg när jag läser detta…. det är ju inte undra på att du har utvecklat en form av utmattning heller fina du. Din kropp måste vara så stressad av denna rädsla (jag själv lider av ptsd av andra skäl). Den ständiga ångesten.

    La upp hashtagen själv igår för att jag minns de ”milda” händelser jag själv var med om när en kille slog mig i huvudet för att jag vägrade följa med in i hytten där han ”skulle kn•lla mig”, eller han som tog mig på bröstet ute på nattklubben. Detta var ett par år sedan. Men så pratade jag med min sambo igår och så kom jag på att den senaste händelsen ju var i somras när en kille tryckte upp handen under kjolen på mig.. men det hade jag glömt. GLÖMT för att det är vardagsmat… det gör mig så förbannad att kvinnor ska behöva utstå det här.

    Stor kram till dig Rebecca, och till alla er starka kvinnor som vågar dela med er <3

  • Katarina skriver:

    Kram starka du <3

  • Lovisa skriver:

    Finner inte ord för alla dessa hemska händelser som alla kvinnor delar med sig av. Och att de flesta dessutom känner skuld för något som inte är deras fel på något sätt. Du är så stark som berättar detta. Vill bara krama om alla kvinnor där ute ❤️

  • Emma skriver:

    Tack för att du delar med dig, har så stor respekt för alla som delar även när det tar emot – det är sådant som gör hela skillnaden! Du är stark och modig <3

  • Kim skriver:

    FY FAN. Jag blir så ledsen av att höra att du har behövt vara med om detta, jag blir så arg!! Så starkt att du vågar och orkar berätta. Massa kramar ❤️

    • Rebecca skriver:

      Vad fin du är ❤️❤️ all er kärlek och era fina ord som betyder så mycket! Tack, det känns bra att ha berättat och äntligen förstått att dom här händelserna faktiskt inte är mitt fel. Vilket har tagit mig många år att förstå. Mäktigt vad dessa tjejer med #metoo har skapat. Tack för all värme❤️❤️

  • Robert skriver:

    ❤️❤️

  • Malin skriver:

    <3<3<3

  • Mamma Sabine skriver:

    ❤️❤️

  • Helen Andersson skriver:

    Modigt av dej att gå ut med det! Fy vilka jobbiga situationer som drabbade dej! <3 Inget som ska hända ngn!!!! Ibland hatar jag nästan män! Men sen kommer jag på att min kille är bra och många andra runt omkring. Men som du säger man blir misstänksam även mot de snälla bara för att det är så vanligt!
    Jag har också blivit sexuellt ofredad flera gånger men inte lika grovt. Jag har blivit smekt under klänningen- utanpå trosorna på dansgolvet på Harrys utan att jag kunnat urskilja vem det var som gjorde det, 2 gånger hände det fast jag försökte flytta på mig. Efter andra gången höll jag på att slå ner en kille som jag misstänkte gjorde det för att jag var så jävla kränkt och förbannad. Men vänner hjälpte mig ur den situationen och jag gick hem arg istället. Har också blivit smekt vid rumpan och nära könsorganet i trängsel på bussen till skolan på högstadiet. Det var överfullt med folk och vi stod som packade sillar. Jag vågade inte säga ngt utan försökte vrida mig och stå annorlunda för att undvika. Har fått tjuvnyp på rumpan, kommentarer slängda efter mig. Jag har fått kjolen ofrivilligt uppdragen. Erbjudande om pengar för sex av gammal gubbe i väntan på spårvagnen… Tycker att kommentarer om ens kropp är vidriga och lika viktiga att lyfta att det heller inte är ok att objektifiera våra kroppar verbalt likaså som att röra våra kroppar utan tillåtelse. Så #metoo ! All heder åt dej som våga berätta om dina grova överfall förstår vilket mod det krävdes… Ta hand om dej! Och som du säger gå aldrig själv hem!kram

  • Sanna skriver:

    SÅ STARKT att våga ta upp och berätta om det här! Så vidrigt också för den delen att det finns killar som gör sånt här! Man ska inte behöva vara rädd för att gå nånstans som tjej, sjukt att det ska vara så. All kärlek & respekt till dig!

    • Rebecca skriver:

      Det är exakt så, ingen ska behöva vara rädd och oroliga. Ingen ska behöva genomlida det många tjejer fått göra. Det är så fruktansvärt att läsa om alla hemskheter som många utsatts för 🙁 blir så ledsen i hjärtat av att det ska vara såhär. Men en dag ska vi inte vara rädda mer. Nu måste en förändring ske på riktigt ❤️❤️❤️ tack för din fina kommentar!

  • Elvira skriver:

    Detta är något av det starkaste jag har läst. Tusen tack för att du delar med dig av din historia och för att du sätter ord på mina känslor. Otroligt mycket kärlek till dig och jag hoppas innerligt att du kan komma vidare och att ingen tjej någonsin ska behöva oroa sig för detta.

    Du är bäst, tack! ❤️❤️❤️❤️

  • Stephanie Capdevila skriver:

    Detta är fruktansvärt. Visar bara att min rädsla är så befogad. Alla skrattar åt mig när jag inte vill åka tunnelbana sent eller vill beställa en kvinnlig taxi-chaufför, det händer till och med att jag stannar hemma en kväll ifall jag inte har någon att sova hos eftersom det känns som en för stor risk att åka hem själv. En RISK!! Typ lika rädd för att gå hem själv som för att hoppa fallskärm…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.