25 ÅR GAMMAL & UTBRÄND

Från toppen till botten! 25 år gammal, bosatt  i Stockholm, jobbar som modebloggare & Social Media Manager, drömjobbet enligt många. Bor i en fin lägenhet, har en fantastisk pojkvän, underbara vänner, härlig familj, bra inkomst, driver en framgångsrik blogg och reser en hel del. Men vad spelar allt detta för roll om man ändå inte mår bra eller hinner njuta av det? Det spelar ingen roll hur fantastiskt allt verkar vara på utsidan då insidan ser helt annorlunda ut… Det jag vill komma till är att döm ingen efter hur den ser ut eller hur den verkar att ha det utåt, för ni har ingen aning om vad som gömmer sig där inne..
 ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Det hela började med en svimning. Jag klappade ihop på vardagsrumsgolvet en tisdag, vaknade upp likblek, kallsvettig, illamående och svagare än någonsin. Kroppen hade fått nog, efter flera månaders tid med jobb från morgon till natt, 4 timmars sömn, inte mycket mat och knappt vätska i kroppen så sa kroppen nej. Jag fick åka in akut till S:t Görans sjukhus där jag blev rödmarkerad och de tog hand om mig på 10 minuter. Jag hade gått många dagar och slarvat med mat och många dagar som varit tuffare än andra, men att svimma för mig var något som inte tillhörde vanligheten.. Det var då jag insåg att något inte stod rätt till. Efter det började det bli värre och värre.. ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
jag kände inte igen mig själv, jag mådde illa, hade ångest upp över öronen, ingen aptit, glömde saker, glömde t.om min portkod, glömde äta, sov dåligt, oroade mig mycket, hade ingen motivation, ingen inspiration, hjärnan var tom och full på samma gång. Jag förstod att något inte stod rätt till, jag tog mig då till läkarn och hon gjorde sin bedömning ganska kvickt. Sjukskriven i 8 veckor för svår depression och utbrändhet. Jag stod där gråtandes och helt chockad med ett läkarintyg, precis blivit tillfrågad om antidepressiva och fått remiss hos en psykolog… ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Till en början förstod jag inte, för utbrändhet smyger sig på och jag förstod inte vad som höll på att hända. Jag bet ihop, pressade mig själv ännu hårdare. Det vara bara att orka, det är så jag funkar. Jag kör på och kör på tills jag stupar. Jag vill så mycket, har sådant driv och höga krav på mig själv och ser inte mina egna begränsningar. Jag tog aldrig mig själv på allvar, det vara bara le och tuta på! Men för varje dag som gick så blev jag bara sämre och sämre och jag fortsatte och pressa mig själv till det yttersta… Men tillslut sa mina närmsta ifrån och det var dags att börja ta tag i sig själv och för en gångs skull lyssna på kroppen. ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀
Att jag som orkade allt, hade drömjobbet, älskar att blogga, vara kreativ, springa på event, hänga med bästa vänner, träna, leva livet, inte skulle få jobba mer och inte vara lika aktiv var som ett skämt. Att jag som 25 åring skulle gå in i väggen fanns inte… Jag förstod inte, läkaren sa att jag inte får röra mitt jobb, inte ens gå in på min jobbmail. Va? sa jag, men jag jobbar alltid när jag är sjuk, har ett jobb som även behöver göras då. Då sa hon till mig, Ja men denna gång kan du inte det, du är sjuk, du är utbränd, du får inte jobba. ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Det var så sjukt svårt för mig att inse att jag inte skulle få jobba mer just nu, att jag inte längre kunde. Att jag skadat hjärnan så pass mycket att den inte orkade mer. Jag tänkte att detta händer inte mig. Jag har jobbat sedan jag var 14 år. Senaste åren, framförallt  senaste året har jag i princip jobbat från morgon till natt varje dag, inte sett skillnad på privat och jobb.. Jag har jobbat med två heltidsjobb samtidigt.. jag driver eget företag och gör frilansjobb utöver det. Jag jobbade alltid, och då menar jag alltid. Jag drömde om jobbet, drömde om kollegorna, drömde om möten och deadlines. Jag pratade ständigt om mitt jobb och mina utmaningar. Många frågade mig, hur orkar du allt? Hur hinner du med allt? Det gjorde jag, men det är svårt att hinna med allt utan att något annat får lida.. Antingen tar familj, vänner, fritid, träningen stryk eller så är det kroppen som tar den stora smällen. I mitt fall var det kroppen.. Jag hann alltid med allt men det var också till kostnad av min kropp.. Det var min hälsa, kropp och psyke som fick lida. ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
När jag tittade närmare på mitt läkarintyg,  så började jag inse varför jag hade haft alla symtom senaste tiden.. Varför jag mått som gjort. Jag vaknade upp ur min lilla bubbla ..
  • Symtom som jag haft/har under min utmattning:
  • – Mycket mer aggressiv än vanligt, kan få raseriutbrott på småsaker jag annars inte ens skulle reagera på. Jag blir mer arg än vanligt.
  • – Minnesluckor. Skriver jag inte upp vad jag gör eller vad jag gjort så glömmer jag bort det. Det kan vara småsaker till stora saker. Kan t.ex glömma bort vad jag har gjort förra veckan. Jag lovar att göra saker, men sen glömmer jag bort det lika snabbt som jag lovat det. Inte för att jag inte vill göra det, utan för att jag bara glömmer bort vad jag sagt. Jag glömde och glömmer även viktiga saker som att äta och dricka vatten.
  • – Allt jag gör eller ska göra blir till ett stort projekt. Det kan vara som en så simpel sak som att betala en räkning eller diska en tallrik. Det blir helt oöverstigligt och jag orkar inte helt enkelt att genomföra det. En sådan grej kan leda till en panikångest-attack.
  • – Tiden. Jag är helt förvirrad vad det gäller tid, datum, dagar och veckor. Jag hade ingen koll på vad det är för datum, och glömmer lätt bort.
  • – Nedstämd och gråtattacker. Jag bryter ihop och gråter för minsta lilla grej. Får ofta gråtattacker och kan gråta hejdlöst i timmar. Det är så många nätter som jag gråtit mig själv till sömns. Jag har även varit väldigt nedstämd, inte haft någon livslust. Varit allmänt deppig och känt mig väldigt tom. Vem är jag och vad vill jag?
  • – Ångest. Jag hade och har en fruktansvärd ångest, som kommer krypandes när man minst anar. Ångest är oerhört svårt att förklara för människor som inte varit med om det själva. Många frågar men vad är du ledsen för? Eller vad har du gjort för att få ångest? Men den kommer som ett brev på posten. Jag brukar beskriva den som en springande råtta i kroppen, som springer och springer. Man vill gärna kliva ur sin egna kropp.. Viss ångest är svårare än andra men det värsta är panikångest-attackerna. När man både gråter, skriker, har svårt att andas och hjärtat sitter i halsen. Det är hemskt, för mig är det som värst på kvällarna och nätterna. Då kommer ofta den där ångesten och jag kan ligga timmar i sängen och bara titta, titta upp i taket eller in i väggen. Vidrigt! ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Det är läskigt att inse hur sjuk man är och att kroppen och hjärnan inte är riktigt frisk. Att man har gått från att ha 10 bollar i luften samtidigt på en dag till att glömma bort vilken tid man ska till läkarn eller komma hem med halva inköpslistan från affären och inte hantera vardagslivet längre… Allt tar längre tid och minsta lilla distraktion kan få en att glömma allt.. ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀⠀⠀ ⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀
Att ett jobb som man trott är ens drömjobb leder till detta.. Oavsett hur roligt det är, det är inget jobb i världen som är värt att gå in i väggen för. Det är ingen som kommer tacka dig när du gått in i väggen. Jag ville bara att ni ska veta, jag har snart varit sjukskriven i 3 månader. Det har varit ett helvete samtidigt som det har varit skönt att bara vara.. Att få andas, att få känna, att få tycka, att få hjälp och att ta beslut jag vill. Att få umgås med människor som betyder, människor som ger mig energi. Att bara få vara Rebecca. Jag kämpar fortfarande och jag har en lång väg kvar, men jag är påväg och jag ska kämpa. Men det är så mycket som jag bråttas med i min lilla hjärna.. Vissa dagar är fortfarande superjobbiga, meningslösa och värdelösa och andra dagar är lättare och bättre. Men nu har jag fått hjälp, allt kommer bli bra en dag. Jag har gått från botten, till toppen och så botten igen. Men nu vill jag till toppen och dit ska jag. Men jag ville bara att ni skulle få veta Tjockt svart hjärta️ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀
Samt att jag vill bidra till att denna värld inte är perfekt, den kan vara förjävlig. Jag är inte perfekt, jag har inget perfekt liv och det har ingen. Samt ta hjälp, det finns hjälp att få och var inte rädd för det. Ta hjälp innan det är försent! Psykisk ohälsa är värre än fysisk tyvärr. Jag är också förbaskat trött på all skam/tabu som finns mot psykisk ohälsa. Vi måste våga prata om det. Det är inget fel, det är otroligt vanligt. Men det blir fel
om vi aldrig pratar om det. Som när jag ska till psykologen säger jag ibland att jag ska till läkarn. Då är det fan fel i samhället. Ingen ska behövas skämmas. Att vara sjuk i hjärnan är precis som alla andra fysiska sjukdomar fast på ett annat sätt. Bara för det inte syns betyder det inte att man mår bra, det är oftast de som verkar må som bäst som mår som sämst. Så döm ingen utan att du känner någon! Jag vill bara visa på hur det kan bli om man inte tar hand om sig själv eller glömmer bort sig själv. Men jag fortsätter att kämpa och jag kommer klara det! Så snälla gör inte som jag, TA HAND OM DIG, LYSSNA PÅ DIN KROPP. DU HAR BARA ETT LIV OCH EN KROPP. Gör det som får dig att må bra, som får dig glad och jobba inte ihjäl dig för det är inte värt det och umgås bara med människor som får dig att må bra som ger energi och inte tar energi. Tack för ni finns Tjockt svart hjärta️ ⠀⠀⠀⠀
0

32 reaktioner på “25 ÅR GAMMAL & UTBRÄND”

  • Elin skriver:

    Känner så väl igen mig i allt du skriver. Är själv där efter allt slit, och det är verkligen inte lätt. Det värsta är nästan frågorna: ”vad är du ledsen för nu?”.. Skickar en kram och hoppas att vi ska bli bättre en dag! <3 och tack, för att du skriver om det.

  • skopljak skriver:

    Fy vad tråkigt att höra. Kämpa på och ta hand om dig tjejen! <3

  • Tina skriver:

    Riktigt starkt av dig att gå ut med detta och du har verkligen fått ner i ord hur man känner. Jag är i samma ålder som dig och iprincip samma sak hände mig för 2 månader sen, det är så svårt att acceptera och man står där och vet inte hur ”ett normalt” liv ska se ut och hur man ska reda i det. Men genom lugn och inga måsten så kommer det ifatt en. Stort lycka till och du kommer att ta dig tillbaka men lära dig att handskas med allting på ett mera sunt sätt 🙂

  • WWW.alexandrastyle.se skriver:

    Krya i massor!

    Kram
    http://www.alexandrastyle.se

  • Disa skriver:

    Du är världens bästa. Kämpa kämpa. Snart kommer bättre dagar ❤️ Fokusera på det som gör dig gott. Love u

  • Joanna Johansson skriver:

    Styrkekramar till dig! Även jag har varit där och det går att nå toppen igen, bara man ger kroppen och huvudet lite tid. Så bra gjort att dela med dig! <3

  • Sara H skriver:

    Kämpa på, det kommer bli bättre!! Ta hand om dig och tack för att du delar med dig! ❤️

  • Angelicas Closet skriver:

    Skickar styrkekramar till dig! <3 Ta hand om dig själv och hoppas att du mår bättre snart. Kram

  • Lisa skriver:

    TACK för att DU finns Rebecca! Vilken kämpe du är, du är helt fantastisk. Ta den tid du behöver vi finns kvar. Och tack för att du delade med dig av detta, tusen styrkekramar <3

  • Alexandra S skriver:

    Ta hand om dig! Du har så mycket talang och driv och du gör ett fantastiskt jobb☆

  • Mamma Sabine skriver:

    😘😘❤️❤️

  • BYSOFIA skriver:

    Inge kul att höra, kämpa på fina du och ta hand om dig! Själv varit där och genom denna resa vi gör har jag sakta jobbat mig tillbaka. Vi har bara ett liv! Massa kramar <3

  • marina skriver:

    Kram!
    Var rädd om dig 🙂

  • P skriver:

    Känner igen mig i mycket, även om min utbrändhet eller i alla fall påväg mot skiljer sig såklart, alla är vi olika. Mitt problem är att jag har svårt att acceptera att man är dålig. Det är skitjobbigt

  • Malin skriver:

    ta hand om dig, hälsa är viktigare än allt annat. <3

  • Sofia skriver:

    Rebecca, det där var så modigt gjort av dig. Alldeles för få människor i den här branschen som vågar prata om att må dåligt. Jag känner tyvärr inte dig, men du är en superstor förebild för mig, och jag kan gissa att du är det för tusentals andra! Ta hand om dig, och ta den tid du behöver för att DU ska må bra, hälsan är det absolut viktigaste vi har!
    Kram

  • Amanda skriver:

    Hej! Blir ledsen av detta inlägget men skönt att få veta allt ändå och får höra av du är på bättringsvägen gör mig gladare :). Ta hand om dig och va med dig som gör dig glad :). Kram kram

  • Josefin skriver:

    Ta hand om dig! <3

  • Anna skriver:

    Gud vad starkt och bra att du vågar vara ärlig och berätta! Du är verkligen inte ensam. Har själv varit utbränd, ett flertal gånger till och med, och vet precis vad du går igenom. Det tar tid att hitta tillbaka, men låt det ta tid! Du har hela livet framför dig och det finns ingen anledning att stressa. Det viktigaste är att du mår bra <3 Styrkekramar till dig!

  • Lina skriver:

    Du är så stark! Det här klarar du. Är i en liknande situation jag med, har varit det i nästan ett år men nu har det börjat gå åt rätt håll!
    Kramar till dig <3

  • Bea skriver:

    Fina, fina du. Har följt din blogg länge och du verkar vara en underbar person, och det gick nästan att ana att det var något sånt här. Du är otroligt duktig och var stolt över dig själv.

    Jag själv känner igen mig precis i det du känner. Kämpar själv med daglig ångest, panikattacker, stress som tar kål på mig och allmänt nedstämd. Har gått för att få hjälp men inte alls fått någon hjälp. Jag har enbart fått höra av diverse psykologer att jag är nedstämd och deprimerad, men ingen har hjälpt mig alls. Nu kämpar jag själv med att ta mig ur det här, så tro mig när jag säger att jag vet hur det är. Jag känner igen mig i varenda symptom och det är så bra skrivet. Förstår verkligen hur du känner. Försöker intala mig själv att jag kan ta mig ur det här, att allt kommer att bli bra.

    Tänk även så du, att allt kommer att bli bra. Ingen ska få må såhär och vi förtjänar att må bra. Alla kan bara man vill, precis som du säger. Bra att du vågar prata om det också, psykisk ohälsa ska inte vara något som förminskas.

    Stor kram och ta hand om dig <3

  • Kicki regard skriver:

    Många syrkekramar till dej, 💞💖

  • Linda skriver:

    Jag har länge beundrat dig för att du är så otroligt driven och gör alla dessa saker, och varit avis på allt fantastiskt! Du har mitt drömjobb, reser som jag vill göra, är så snygg, cool och härlig, har en superfin lägenhet, vackra ting, härliga vänner, och vad det känts som: all tid i världen för det! Det ger ju självklart ångest att känna att man inte har ett ”lika kul” liv, att man inte är så driven, inte får uppleva alla händelser och allt materiellt, trots att man ändå ”vet bättre” och fattar att det inte alltid är så underbart som det ser ut. Så TACK för att du vågar berätta, vågar bidra till förståelsen för verkligheten, och jag vill bara säga att jag beundrar dig ÄNNU mer nu, för din styrka! Ett stort krya på dig, hoppas du mår bra snart! Och så vill jag säga att du fortsatt inspirera trots att du mår dåligt, du har sån fantastisk energi. TA HAND OM DIG! <3

  • Sophia skriver:

    Mina ögon tårades och jag fick rysningar på kroppen när jag läste detta inlägg! Det är något som är väldigt tråkigt men så innerligt djupt och äkta! Du är modig och en fantastisk människa! Jag har också alltid levt ett bra liv med bra vänner, nära och kära, jobb och grejer men min vardag har bestått av ångest och ätstörningar!
    Tack för att du öppnade upp dej och tack för att su lyssnar på din kropp! Du är en fantastisk inspiration ska du veta och att su är mänsklig är bara helt underbar ( det visste jag ju iof men du förstår nog vad jag menar) krya på dej finaste du och lägg tiden på dej nu! Kram

  • Sandra skriver:

    Starkt av dig att dela med dig! Hoppas du mår bättre snart, massor med kramar! <3

  • Matilda skriver:

    Hoppas du blir bättre snart! Skulle vilja tipsa dig om Ayahuasca. Det gör underverk med psykisk ohälsa och efter det är ångest oro och stress som bortblåst. Kan varmt rekommendera dig att kolla upp det! Kram

  • Ellen skriver:

    En sådan jobbig sanning att bära på. Det är väldigt lärorikt när du berättar om hur det liv ser ut, det bra men ändå det jobbiga också. Du är verkligen öppen och visar vem du är, det är en stor del av din blogg som gör den så roligt att följa. Du får ta de lugnt och krya på dig, det tar den tid du behöver.

    Kram Ellen

  • Matilda skriver:

    Tusentals styrkekramar!!!

  • Elise skriver:

    Jag läser psykologi och så glad att du lyfter ämnet! Att det finns fler läkare än psykologer är fel, och att så många får medicin istället för psykologisk hjälp är fucket up. och att INGEN pratar om det. men du är någon, och du är offentlig. Du gör så stor skillnad! Styrkekramar

  • Paulina skriver:

    Åh<3 starka du.. Jag är i samma sits. Har fått höra den tråkiga verkligheten att det kan ta ett år eller mer att bli helt frisk från utbrändhet. Det viktiga är att ta det i sitt egna tempo, och att säga till om vissa dagar är tyngre än andra. Jag fick ett "återfall" 3 månader efter min kollaps, så nu är jag tillbaka på 4 timmar per dag på jobbet. Men jag känner att min energi börjar återhämta sig och min livsglädje kommer tillbaka. Hoppas att du mår bättre och bättre för varje dag och att jobbet inte blir livet. Som du skrev, det viktiga är människorna runt dig osv. Kram!

  • Freja skriver:

    Jag svimmade förra veckan, hamnade också på akuten, men vågade tyvärr inte erkänna att det var på grund av utmattning efter många år av hårt jobb/plugg otaliga resor och hög press som dessutom eskalerat under hösten. Gick därför hem med en remiss för EKG istället. Jag är också 25 år gammal och känner igen mig mycket i det du skriver och har under den senaste veckan också insett att jag också måste ta tag i det här. Men det är så jävla svårt när allt man vet är att köra på och att det liksom blivit en del av ens identitet. Min resa har precis börjat men jag hoppas att du mår bättre nu!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.